En dag med dagvatten

Det är fascinerande hur man kan betrakta en plats med ett virrvarr av schaktmassor, grus, rör och maskiner och tänka "skönt med lite ordning". Men nånstans bland lerhögarna kan man nu äntligen ana hur det kommer att se ut. Det går att tänka sig var verandan kommer vara och ungefär vilken höjd över marken altanen kommer hamna på. Och jämför man med när vi stod mitt i hallonriset i somras och exalterat ropade "nu står jag i vårat sovrum" så känns det lättare att visualisera nu. Det finns en rektangel grus att utgå ifrån, det är ordning det.

Dagens panikändring var anslutningen till dagvattnet. Vi hade inte tänkt ansluta till dagvattnet eftersom det kostar 20 000 att göra och vare sig försäljare eller folk på kommunen har lyckats förklara varför man ska göra det. Istället hade vi tänkt leda dränering och stuprörsvatten till en så kallad stenkista. Med en stenkista leder man ner vattnet från tomten ända ner till grundvattnet och behöver på så sätt inte ansluta till kommunens system för dagvatten. Men så blev det alltså inte.

Igår grävde grundfolket upp och kopplade rören för vatten och avlopp, pluggade igen ledningen för dagvattnet och fyllde omsorgsfullt igen hålet. I morse kom de på bättre tankar. Efter att ha grävt lite mer och rådgjort med en herre från kommunen kom de fram till att marken antagligen var för lerig för en stenkista. Risken var helt enkelt att vattnet inte skulle rinna igenom stenkistan utan att den istället bara skulle fungera som en stor kopp, ända tills den var full och marken runtom skulle bli mättad med vatten. Och den här bedömningen i kombination med att vi har sänkt huset lite mot ursprungsplanen och därmed eventuellt får lite sämre avrinning på tomten, ledde till att jag i morse ringde kommunen. Tjugo laxar vi inte kalkylerat på, men mindre risk för en vattensjuk tomt och fukt i grunden. Månne en fin investering i längden. Eller om man så vill; i grunden. Ha. Ha.